Lasse Blocks båtracingmemoarer 1967
Mitt båtracingintresse var nog medfött. Som femåring fick syrran och jag en byrålåda som jag snabbt förstod att detta skulle bli en perfekt båt.
Flera år senare såg jag i Hobbyförlagets postorderkatalog att man kunde köpa ritning på en båt ”Galosch” som bara vägde ca 30kg. I skolan var jag bäst i slöjd och 12 år gammal byggde jag båten och satte på kompisens 5,5 hästars Johnson. Vi hade sommarstuga i Fiskebäckskil och spänningen var stor när vi skulle sjösätta och provköra. 25 knop på direkten men det gick inte att svänga. Hade glömt sätta på fenan i botten, men det gjorde inte så mycket, farten fanns ju där.
Jag började tävla 1967 efter att ha varit med Kent Svenungsson när han och Åke ”Bombarn” Larsson var nere i Rouen och körde 24-timmars. De behövde en tolk eller åtminstone någon som kunde lite franska. Jag som läst franska 2 år i gymnasiet nappade direkt på erbjudandet. Jag var ingen superfena på franska men jag hade ärvt ett ex av Jans lexikon, ett mycket väl använt lexikon som mer var ett lösbladsystem som jag höll ihop med en kraftig gummisnodd. På hemvägen var båtracing det enda jag tänkte på, den där Smuggler 18 som jag läst om några månader tidigare var den fortfarande till salu?
Hemma från kompisarnas 24-timmars race i Frankrike ringde jag och kollade om Smugglern fortfarande var till salu. Båten visade sig vara byggd året innan av Lennart Ebbekke och Herman Henriksson vilka hade bra rykte i båtracingsammanhang. Den var en av 10 båtar som byggdes detta året och var ganska lätt. Det var ju dessa grabbar som ritat och konstruerat Smuggler 18. Båten ägdes av Einar Tehler (också flygkapten) och hade vunnit flera tävlingar samt blivit 2:a i Paris 6-timmarsrace 1966 då med Lennart och Herman bakom ratten. Med den bakgrunden blev det affär direkt.
SAS personaltidning
Båten finansierades med hjälp av min syster. Bombarn som skulle bli min navigatör och var många år äldre än jag var mycket duktig på att förhandla till sig bra priser. Han ordnade ett väldigt bra pris på en motor Volvo Aq 135hk mot att vi tog oss till Chasewater i England och körde ett 24 timmars lopp. Jag var då 19 år och såg inga som helst problem att börja med ett 24 timmars race. Vi fick snabbt ihop ett bra team och förberedde oss mycket noga.
På väg ut till start
Tankning och förarbyte
Ny motor, välbyggd båt och ett team som var taggade till tänderna var ett bra utgångsläge. Vi hade inte snabbaste båten, men under natten blåste det upp ordentligt och då var vi klart snabbast med vår Smuggler. De som var snabbare än oss fick en del problem och måste in i depån och tappade då tid. Vi tankade efter varje 2 – timmars pass och bytte stift efter 12 timmar. Bombarn och jag slutade som klassegrare och 3:a totalt. Båt och motor fungerade klockrent. Alla tyckte vi var väldigt rutinerade och vi fick också pris för bästa teamwork. Vi sa inte ett ord om att detta var vårt första race. Grattistelegram från Volvos generalagent i England ökade på självförtroendet ytterligare. Vilken kanonstart på boatracing. Vi blev jättekompisar med några andra medtävlare så dagen efter blev hela vårt team bjudna på dagsutflykt i Rolls Royce bilar och avslutning på en nattklubb i Birmingham med striptease fram på nattkröken.
Masens kompis Kjell lovade hoppa i vattnet om vi vann
Väl hemma gjorde vi en noggrann koll hur båten klarat Chasewater. En hel del hade lossnat och nu lärde vi oss allt om loctite och nylockmuttrar. Nästa tävling var Öresundsloppet i Danmark, en tävling med hög status och många deltagare. Teamet Ebbekke/Hermansson hade precis fått klart sin Smuggler 28 med en stor V8. De hade varken haft tid att prova båten eller köra in motorn så de tog båtvägen från Stockholm till Skovshoved i Danmark. Att åka Smuggler var hett de här åren. Picko Troberg/Björn Atterberg dök upp med en pippigul Smuggler 18 med en Johnsson utbordare. På morgonen tävlingsdagen var de tidigt ute och provade. Det fanns ju inte powertrim på den här tiden och eftersom det var spegelblankt vatten denna morgon vinklade han ut riggen ganska ordentligt. Detta visade sig inte vara bra, när starten gick blåste det ca 7-8 sekundmeter och redan på första varvet slog de runt. Även Kent Svenungsson (från Trollhättan liksom vi) fick bryta då navigatören Benny Andersson skadade ryggen och fick uppsöka läkarvård på land. Skadan var em inte värre än att de var med på prisutdelning och fest på kvällen. För oss gick det bra. Vi vann klassen och blev 4:a totalt.
Tidningen Trollhättan
Klasseger och 4 totalt
Totalsegrade gjorde naturligtvis Lennart Ebbekke/Herman Henriksson med sin Smuggler 28. Mycket folk flockades runt deras båt. En var framme och frågade om han fick köpa båten. Jajjamen allt är till salu, men de skrattade bort allt som ett skämt. Efter 3:dje försöket tog han fram plånboken och visade vad som fanns i den. Ebbekke/Hermansson fick hicka och det blev affär direkt. Köparen visade sig senare vara en riktig storsmugglare. Båten användes flitigt som smuggelbåt för sprit o cigaretter. Vid denna tid fanns ingen båt som hängde med. Vid prisutdelning och fest pratade vi en del med Lennart och Herman som tyckte vi skulle köra 6-timmars i Paris. De skulle dit med nybyggd båt och tyckte vi skulle ställa upp där också. De hade ju lyckats bra året innan med den båt vi nu körde.
Tidningen Trollhättan
Nästa tävling var Saltkustloppet i Hjuvik här på västkusten. Starten gick från Hjuvik (Hisingen strax norr om Göteborg) norrut förbi Marstrand, rundade skallens fyr, in mot Stenungsund och rundade en av Tjörnbroarna. Här inne var det lugnt väder men ute till havs blåste det 8 meter/sek och mycket besvärlig sjö. På andra och sista varvet knäckte vi motorbädden. Vi vågade inte fortsätta i den grova sjön när motorn hängde löst så vi bröt. Vann vår klass gjorde istället Hans Wiklund, son till Volvo Pentas vd. Totalsegarade gjorde Lennart Ebbekke, men när han släppte gasen efter målgång tog båten in massor av vatten så han fick köra upp på land för att inte sjunka. En annan som åkte fort i den grova sjön var Åke Westerlund i klass 3T. Han vann med sin Coronet med dubbla Volvo B18 inbordare. Normalt bilåkande Tom Trana och Picko Troberg var också med och blev 2 resp 4 i sina klasser.
Roslagsloppet 12 augusti, otroligt stort. Man tävlade med allt som flöt. Expressen var med som stor sponsor. Man uppskattade att tävlingen följdes av ca 100.000 åskådare. Vid vissa rundningar och passager kunde det vara svårt att hitta rundningsbojarna pga alla åskådarbåtar. Många gamla kända namn fanns med i startlistan som Sigurd Isacson, Picko Troberg, Bengt Allskog, Halvor Rosenbaum, Erik Hyrvall, Boghammar, Peter von Krusenstierna, Eskil Andersson, Bosse Oldenburg m.fl. Navigatör var nu Kjell Dalek som var och är en av mina bästa kompisar. Han hittar överallt och har ett lokalsinne utöver det vanliga och med inbyggd kompass. Starten gick mitt inne i Stockholm. Trångt var det så vi och många andra slog i skrovsidorna mot varandra. Det blev snart bättre med plats och allt såg bra ut till vi kom utanför Möja där motorn plötsligt tvärdog. Hela startfältet såg vi passera oss medan vi började på att meka. Vi kom snart på att det inte fanns gnista på någon cylinder. Vi fortsatte skruva en bra stund men till sist fick vi ge upp. Inte en båt i sikte och mobiltelefonerna var inte upptäckta 1967. Efter ca 2 timmar kom kustbevakningen fram. De bogserade oss in till Möja. Under tiden funderade vi på hur vi skulle få in båten till Stockholm igen. Av någon konstig anledning vred jag om startnyckeln och motorn startade direkt. Gissa om vi blev förvånade? Nu hade vi legat stilla säkert 3 timmar så vi bestämde oss för att köra kortaste vägen till Öregrund. Vi hade ju bokat biljetter till festen på Hasselbacken.
Motor Revyn Nr 9 sept. 1967
Teknik För Alla 13-27 sept 1967
10 september var det dags för välkända Oslofjorden Runt. Vi körde som vanligt vår Smuggler 18 med Volvo B18 och Kjell Dalek som navigatör. Efter ca halva loppet och längst bort från start/mål rasade växelhuset. En privatbåt bogserade oss i flera timmar. Det var långa lopp på den här tiden, ca 100 distans var vanligt. Totalsegrade detta år gjorde Eric Hyrvall i sin Finnmar med dubbla Volvo B18 och med tiden 2.09.08.
Sista tävlingen för säsongen var Paris 6-timmars. Att vinna här var helt klart det högsta man kunde nå inom båtsporten. 1967 körde man för 13:e gången och hade deltagare från Frankrike, Italien, England, Holland, Tyskland, Irland USA, Norge och Sverige. Naturligtvis skulle vi dit också.Vi tittade hastigt på kartan och såg att vägen via Danmark-Tyskland-Holland-Belgien-Frankrike såg ut att vara kortast. 1967 var ju långt innan EU fanns så för att ta sig igenom alla länder var man tvungen att ha med sig ”carnet”. Det var en sorts dokumentation på att du fick passera gränsstationerna utan att betala tull för båten. Vid varje passage ut och in i ett land rev man av en talong. Vi var 4 grabbar från Trollhättan i min Volvo PV som dragbil med Smugglern på trailern. Inte helt optimalt för de som sett hur stort bagageutrymmet är och vet att tanken inte rymmer mer är knappt 35 liter. På motorvägen i Tyskland fick vi soppatorsk, men vi hade bra med bensin i båten. Så strax innan vi fick stopp plockade vi fram en coca-colaburk, ståltråd och en tång. Smugglern hade stort tanklock och grov slang ner till tanken så det var inga problem att fiska upp bensin i coca-colaburken och fylla på i bilen. Vi var alla runt 20 år och en av kompisarna hade aldrig varit norr om Vargön eller söder om Sjuntorp (båda orterna ca ½ mil runt Trollhättan) så han fick stora problem när vi stannade för att äta. Menyerna var ju på tyska och franska så först kollade han vad vi valde men sedan tog han Wienersnitzel, kända grejor. Efter Tyskland passerade vi gränsen till Holland. På den tiden väldigt dålig väg i hela Holland. Vid varje tullpassage fick vi riva av en talong från carnetpappren. Fram på eftermiddagen kom vi fram till belgiska gränsen. Där ville tulltjänstemannen plötsligt ha alla carnetpapper. Hela bunten, även de för hemresan. Jag vägrade och försökte på dålig franska förklara att han bara skulle ha en avriven del. Efter en timmes förhandling gav jag upp och lät honom ta resterande carnettalonger. Detta visade sig inte vara något bra beslut för fram på kvällen när vi skulle in i Frankrike var det tvärstopp. Utan carnet gick det inte att komma in i landet. Det hjälpte inte att säga att om vi inte var på plats för besiktning dagen efter kl 8 så skulle vi inte få starta Paris 6-timmars. Vad gör vi? Vi måste ju till Paris! Vi kikade på kartan och såg att det fanns ju flera småvägar in i Frankrike. Vi försökte på flera ställen men överallt fick vi i ansiktet ”carnet”. Till sist hittade vi en liten smal grusväg långt upp i bergen. Vid gränsen såg vi en vit bom över vägen, en liten röd byscha på 3 x 3 meter samt 2 franska svarta cyklar lutade mot väggen. Väl inne i byschan satt 2 gubbar blodröda i nyllet och säkert 10 tomma rödvinsflaskor och spelade ett spel. Första ordet de sa var naturligtvis ”carnet”? Vi hade då försökt passera flera gränsstationer så det blev nu ganska enkelt att förklara vår situation. De hade en mycket intensiv intern diskussion samtidigt såg det ut som de ogärna ville avbryta spelet de höll på med. Plötsligt ropar han som är minst röd i nyllet ”allé” och går med oss ut och fäller upp bommen. Vilken lättnad att vara inne i Frankrike även om det nu var mitt i natten. Några timmar senare var vi framme i Paris och körde ner i depån. Vi var stentrötta och visste inte var vi skulle parkera så vi bara stängde av motorn och somnade alla 4.
Lasse Block, 20 år, på väg till Paris
Depån alldeles intill Eifeltornet
När vi vaknade morgonen därpå var det full trängsel runt vår bil. Ingen ville väcka oss, men några log lite när vi vaknade upp. Besiktningen gick bra och intill oss i depån var Ebbekke/Hermansson med en Smuggler 18, helt ny och specialbyggd för Paris 6-timmars. Mekaniker till Ebbekke/Hermansson var Bosse Söderström (som var gift med min syster men tyvärr dog han alldeles för tidigt). Vad som imponerade mest på mig var att man inte kunde se en enda kabel eller slang. Allt var inplastat med något lager glasfiber. Inget skulle kunna skaka eller vibrera loss.
Delar av programbladet
Ca 80 båtar kom till start, på denna tiden många v-bottenbåtar som rev upp mycket vågor. Vågorna studsade mellan kajerna och kom från alla håll. Stig Ehnborg som var min andreförare hade kört båt en hel del och var kompis till Ebbekke/Hermansson. Starten gick och tidigare så lugna Seine förvandlades till en kokande gryta. Jag körde de första 2 timmarna och efter mitt pass låg vi 3:a i klassen. 1:a i klassen var naturligtvis Lennart Ebbekke som var uppe och hade varvtider som Molinari och Racini som körde kattor. Vi tankade och Stickan Ehrnborg tog över och körde nästa 2 timmar. Stickan körde lika fort som jag och efter 4 timmar låg vi fortfarande 3:a i klassen. Det var mycket tight till 4:e platsen så vid tankuppehållet försökte vi skynda på lite extra vilket resulterade att vi spillde 5-10 liter bensin i båten. Inga problem det åker ut genom självlänsen sa jag och for ut på sista 2-timmarspasset. Med trattar på förgasarna hände det ibland att det slog eldslågor från förgasarna. Just när vi spillt bensin hände just detta. Det brann överallt runt mig, till och med i bakfickan på mina byxor. Det var bara att slänga sig i vattnet. Men jag hann få med mig brandsläckaren och låg i vattnet och släckte elden. 2 bevakningsbåtar var framme och skulle hjälpa till, men hade jag tagit hjälp hade vi varit diskade. Jag fick låna en brandsläckare, körde in i depån och snabbt torkade vi bort allt pulver. Ut igen på banan men malören kostade oss ca 10 minuter och en placering. Vi slutade som 4:a i klassen vilket vi var nöjda med med tanke på allt strul både innan och under racet. Ebbekke/Hermansson som valt att köra 2 st 3 timmars pass låg länge 3:a totalt efter bröderna Rasini och Molinari/Scotti. Men efter 5,5 timmar hände något med Molinaris båt och Ebbekke/Hermansson klättrade nu upp till 2:a totalt. Men allt höll på att gå snett för dem. Strax innan tankning och förarbyte tappade Ebbekke motorluckan. Ny sattes på men någon hade sett dem köra ett halvt varv utan lucka och lämnade in protest. Det blev mycket surr fram och tillbaka, men till sist slutade de som 1:a i klassen och 2:a totalt. En helt otrolig körning. Peep Waher fotograf och kompis till Ebbekkke/Hermansson filmade racet. Tänk att få se den filmen! Kanske någon kan hjälpa till att hitta den?
Glada grabbar innan start
Catamaran med Porschemotor lite ovanligt
Cormoran populär båt vid den här tiden
Ebbekke i jakten på Rasini och 2:a platsen totalt
Smuggler 18 var före sin tid, fräcka linjer än idag.
På kvällen sedvanlig prisutdelning och fest på supereleganta ”Pavillon Dauphine” i Boulognerskogen. Av misstag hade jag råkat få med mig biljetterna i bakfickan på byxorna jag tävlade med. Det hade ju brunnit lite i mina bensinindränkta byxor så delar av biljetterna saknades samt luktade fortfarande bensin. Mannen i entrén som bar vita eleganta hanskar frågade ”combien de billets” (hur många) samt petade bort dem med ena fingret. Alla svenskar satt samlade vid ett bord. Det var vårt team, Ebbekke/Hermanssons samt Bosse Oldenburg/Mannerholms. Dessa bröt för övrigt efter halva loppet med skuren motor.
Bosse Oldenburg med sin något nerkapade Smuggler 18
Lasse B in action Paris 1967
Cormoran kördes med både utombordare och inombordare
Chrysler, Mercury och Mac Culloch
Expressen 13 okt 1967
Under broarna i Paris
Trollhättans Tidning
Mäktig Parisbild
Hemresan gick betydligt smidigare än nerresan. Vi valde att ta oss direkt till Tyskland och motorväg. Lite strul vid gränsen Frankrike/Tyskland men en ung båtintresserad tjänsteman släppte igenom oss. Svantesson som ätit wienersnitzel en vecka längtade efter morsans köttbullar. Ca 1 månad senare fick jag em tullkrav från Belgien. De hade papper på att vi fört in en båt i Belgien utan att tulla in den. Jag åkte ner till lokala polisstationen och förklarade alla turer kring carnetpappren. Inga problem, vi har en blankett för sådant här. Fyll i den så ska vi intyga att båten finns här i Sverige. Jag hamnade i baksätet i polisbilen mellan två poliser och vi åkte hem till mitt lugna villakvarter. Tvärs över gatan var ett äldreboende med många som hade svårt att röra sig. Men när jag kom i baksätet med en polis på var sida blev nyfikenheten stor. Några som knappt kunde gå stod uppe på utesoffan och trodde nog att nu är Blockpojken illa ute. Allt blev snart som vanligt igen när polisbilen åkte iväg utan mig.
Fortsättning följer!
Vid pennan
Lasse Block