Racerapport Roslagsloppet

Som ni vet så krashade vi efter bara 20 minuter i Roslagsloppet.
Min navigatör, Kent Andersson, och jag föll ur båten.
Kent klarade sig med trasigt revben, men jag fick in fötterna i propellern.

För att se filmen, klicka här!
.
.
.
I alla fall, förberedelserna inför tävlingen började ganska direkt efter Smögenracet.
Vi gick igenom allt i båten. Inga skruvar får sitta löst. Om vi var osäkra på skicket på en pryl, så bytte vi hellre än att chansa på att den kanske skulle hålla.

Även navigationen måste förberedas. Här sitter Kent och farsan och går igenom banan.

Kent förbereder sina sjökort i båten

Förarmötet hölls på fredagkvällen

Farsan, som normalt navigerar, lämnade som sagt platsen till Kent. Delvis pga den lite tuffare navigationen, men även för att Kent behöver ut och luftas emellanåt. Farsan skulle därför sköta tankningen i Väddö Kanal.

Efter förarmötet rullade vi ut till Kents kusin Christer och hans fru Karin för nattvila.

Tur att Berlingon är tresitsig.

På lördagmorgonen vaknade vi utvilade, fräscha och laddade till tänderna!

Vi sjösatte och gjorde oss i ordning.

En halvtimme innan vi skulle åka kliade Kent hål på ett myggbett. Jag tog fram Första Hjälpen-väskan och hoppades att inte behöva använda ett plåster på några dagar, men så fel jag tänkte.

Klockan gick och vi körde ut till startområdet.
Vi pratade taktik och strategier. Viktigast att hålla Z-44 bakom oss, om man ser till SM-sammandraget där vi innan start låg tvåa. Det var fint väder och inte mycket sjö – borde passa oss perfekt!

Starten gick kl 11:10 och vi kom iväg hyfsat. Låg trea-fyra nånting. Fyra efter första kontrollen. Kör om Z-44 påväg upp mot Simpnäsgrynnan. Z-27 kör fel och vi ligger plötsligt tvåa.

Plötsligt träffar vi svallvågor. Jag ser dom för sent och hinner inte släcka av på gasen i tid. Båten åker på styrbordsidan, följt av en roll åt babord. Vi flyger ur. Fören på båten hugger i vattenytan och vänder runt båten på rätt köl. Det är i samband med detta som propellern träffar mina fötter. Min favoritpropeller, ”Hottentott Special” som vi kallar den. Att den skulle vara så dum mot mig.

Vi hamnar såklart båda två i vattnet. Vi vinkar till varandra och kollar att vi är OK. Jag känner att det känns konstigt på fötterna. Tittar ner på vänsterfoten och ser att skon är borta och att stortån hänger i en skinnbit. Hinner tänka att jag måste ha med så mycket som möjligt till lasarettet. Högerfoten har klarat sig bättre, men smärtar.

Vi får bra hjälp att komma upp i båtar. Kent i en bevakningsbåt och jag i en åskådarbåt.
Jag försöker behålla lugnet och tänker på att andas. Kent, som klarat sig från skärskador, kastade över sitt tryckförband till mig, så jag hade två. Lägger stortån på plats och lindar om ganska hårt. Ett tryckförband till, för att stoppa blödningen. Högläge på fötterna. Får låna båtägarens telefon för att ringa min fru och berätta att jag lever.

Team Rescue 1 ansluter och kör mig till land. Jag behöver ambulans. Blir på vägen in omplåstrad av gänget i rescueteamet. Dom gör ett kanonjobb när dom hela tiden pratar med mig och håller mig lugn.

Ambulansen dyker ganska snart upp. Jag får morfin. Peter från rescueteamet har sett mina skador. Han pratar med ambulanskillarna och föreslår Södersjukhuset istället för Norrtälje Lasarett. Ambulanskillarna är helt suveräna – pratar med mig och håller koll.

Någon timme senare kör vi genom öppna dörrar rakt in på akutmottagningen. Mycket folk som undersöker mig. Jag blundar. Får smärtstillande. Personalen jobbar snabbt och proffsigt. Jag rullas iväg till röntgen. Vidare ett varv liggande genom duschen rakt in till operationsbordet!

Tio timmar senare har handkirurgteamet sytt ihop fyra senor på ovansidan av min högerfot och stiftat fast stortån och pektån på vänsterfoten och sytt ihop nerver och blodkärl! Tio timmar! Gissa om jag är tacksam för deras insats!

Tidigt på söndagmorgonen vaknar jag på uppvakningsavdelningen. Personalen berättar att det gått bra och att jag är komplett igen. En lättnad och tacksamhet sprider sig i min kropp. Glädjetårarna sprutar. Jag har haft en fruktansvärd tur!

Ringer och väcker mamma på västkusten. Hon peppar mig och säger det vi alltid säger när det är kämpigt; Never give up! Med de orden är det lättare att ta emot beskedet att jag kanske inte ska få behålla alla mina tår. Pektån har dålig cirkulation och är lilafärgad. Den kanske ryker imorgon.
Jaja, tänkte jag. Nio av tio tår får man ju vara glad för. Never give up, sa ju morsan.

Blir förflyttad till ett eget rum på avdelning 24. Här väntar många ur familjen med blommor och hälsningar. Rummet fylls på med kompisar hela kvällen. Jag är så tacksam!

Även på denna avdelning har jag turen att träffa fantastisk personal med mycket hög servicenivå. Flera ur det team som utförde operationen kom under veckan och tittade till mig. Klart att de vill ha uppföljning på det jobb de utfört. Alla lika peppande och uppmuntrande, men reserverade då pektån fortfarande var en risk. De sa att blodiglar kanske kunde få fart på cirkulationen!

Tre-fyra dygn och ett tiotal blodiglar senare mådde tån mycket bättre och jag fick prova ut en rullstol. Tränade på att hoppa i och ur den några gånger. Körde fram och tillbaka i korridorerna. Åkte ner till Pressbyrån och köpte tidningen. En sådan frihetskänsla!

Nu väntar rehabilitering, träning och vila. Om ungefär åtta veckor får jag börja belasta vänsterfoten.

Imorgon har jag varit på Södersjukhuset nio dygn och jag får jag åka hem. Hem till frun, familjen och hunden! Alla tio tårna sitter där dom ska!

Tack till läkarteamet och all personal på sjukhuset! Tack alla som hälsat på mig. Tack Rescue Team 1. Tack alla som ringt eller på annat sätt hört av er och frågat hur jag mår. Tack min fru Pernilla som är ett enormt stöd!

Never give up!

Anders Block